Bilden av det unga sorglösa unga paret med barnvagn, vandrandes längs en solbelyst grusväg med solglasögon på näsan och en lätt resväska i mannens hand, har fått symbolisera den frihet den nya semesterlagstiftningen 1938 kom att innebära, inte minst för gruppen lantarbetare. Plötsligt hade man rätt till två veckors betald ledighet per år. Denna soliga sommardag i slutet av 1930-talet, råkar Ivar Lo-Johansson och Gunnar Lundh få syn på det hemvändande paret, lyckliga och utvilade efter sin, kanske allra första, semester. Gunnar Lundh knäpper, enligt Ivar Lo på dennes enträgna uppmaning, den ikoniska bilden.
Eva Dahlman, fotohistoriker, upptäckte dock när hon var anställd vid Nordiska museet att bilden inte alls var tagen 1938 utan först åtta år senare, 1946. Som hon också skrivit om var det inte heller en unik bild som togs i stunden utan tvärtom ingick den i en hel serie med bilder. Paret hade fått posera, gå, stanna och gå igen innan Gunnar Lundh hade fått den bild han var nöjd med (i Adomus, 15/93). 
Enligt Ivar Lo-Johansson togs dock bilden av det unga statarparet strax efter 1938, när statarna fått sin lagstadgade semester. I memoarerna ”Frihet” beskriver han hur han och Gunnar Lundh cyklar runt i Sverige på statarreportage. Ivar Lo får först syn på ekipaget som till synes är på hemväg från semestern. ”Där är de, hann jag skrika till Gunnar Lundh. Vi kastade oss av cyklarna och han hann ta bilden innan de mötande ens hunnit med att stanna”.
Denna dramatiska skildring av författarens omedelbara insikt om bildens betydelse utgör en kontrast mot kontaktarkens vittnesbörd om fotografens omsorgsfulla arbete med att regissera det önskade motivet. För att få syn på hur fotografer arbetar metodiskt med att skapa motiv utgör de därför en unik källa. Att Gunnar Lundhs ikoniska bild av den första semestern fortsätter att lyftas fram som en lyckad slump eller som effekten av Ivar Lo Johanssons skarpa blick säger kanske något om hur vi värderar fotografers och andra bildskapares arbete gentemot textproducenters? Detta visar på vikten av att studera också bildernas fotografiska kontext – något som på ett ovanligt sätt låter sig göras med Gunnar Lundhs bildsamling eftersom de ursprungliga kontaktarken, ofta med hela bevarade bildserier, numera finns digitalalt tillgängliga i Nordiska museets arkiv.
