I Nordiska museets arkivs samlingar återfinns ett par porträttbilder av en ung man, iklädd kostym, skjorta och slips. På flera av bilderna ser han rakt in i kameran. Hans ålder är tämligen svårbestämbar, påskriften på korten avslöjar att de är tagna i början av 1920-talet och gissningsvis rör det sig om en ung man i 25-årsåldern. Han är välklädd, kläderna sitter bra och ser ut att vara av god kvalitet. På en av bilderna går det att ana sig till en mörk kostym – kanske är det en smoking – trots att plåten är skadad. Mannens blick är fast, profilen skarp. Den unga mannen på bilderna är Gunnar Lundh. Han kom så småningom att bli välkänd inom inte bara fotografkretsar utan också för en bredare allmänhet med sina på många sätt unika bilder av vardagslivet. Lundh blev för sin egen samtid, men kanske också för eftervärlden, mest känd som ”statarfotografen” efter sina samarbeten med Ivar Lo-Johansson i hans statardokumentärer. Men vid det här tillfället är han ännu tämligen okänd. Ja, eller kanske inte helt okänd. Som son till hovfotografen Peter P. Lundh i Höganäs var han på det lokala planet inte helt obekant. I Nordiska museets arkiv återfinns hans bildbyråarkiv, skänkt i början av 1960-talet av hans änka Esther Lundh (1894–1969). Det mycket omfattande arkivet innehåller fotografier från framför allt 1930-talet fram till hans död 1960, men även dokumentation om den bildbyrå som Lundh byggde upp och drev från sitt hem på Döbelnsgatan 35 i Stockholm, dit han flyttat 1938.
Fakta om Gunnar Lundhs liv står att läsa i flera olika biografiska och fotografihistoriska verk, men det är framför allt tiden efter hans genombrott som fotograf som står i fokus. För att få reda på mer om hans tillvaro innan han kring 1930 etablerade sin bildbyrå i Stockholm behöver man vända sig till andra källor. Han föddes som son till Sofia Elin Maria Andersson (1873–1939) och hovfotograf Peter P. Lundh (1863–1943) i Väsby, i utkanten av Höganäs i Skåne. De gifte sig den tredje mars 1893, och knappt tre veckor senare föddes sonen Arthur Benvard, som dog endast sju dagar gammal. Familjen hade då installerat sig i Väsby. Här växte Gunnar upp som tredje barn i en syskonskara på fyra. Brodern Astor Benvard var född 1894 och systern Anny Berta Linnea Evelina 1896. Han själv föddes 1898. Den yngre brodern Carl Erik, som fötts 1909, avled knappt 12 år gammal 1921 av skallfraktur.
Som son till en hovfotograf växte Lundh upp med familjeföretaget och utvecklade sina fotografiska talanger i faderns ateljéer. Fadern hade öppnat en ateljé 1886 i Skättekärr och 1892 i Höganäs, och 1894 öppnades en filial i Mölle och 1907 även en i Arild. Vid den här tiden var detta välkända turistorter som lockade mängder med besökare varje år. Peter P. Lundh är kanske mest känd för sina badbilder och då framför allt av gemensamhetsbadet i Ransvik. Vid Höganäs museum finns hovfotograf Lundhs bilder bevarade, och i denna återfinns flertalet fotografier av familjen Lundh. Sonen Gunnar fick en gedigen utbildning, en utbildning som tidigt riktade in sig på en framtid som fotograf. Han skickades av sina föräldrar tidigt på utbildningsresor till både Danmark och Tyskland, ett land han skulle återkomma till flera gånger. Mellan resorna arbetade han hos fadern i dennes ateljéer. Det var här han färdigställde Sagor från Kullaberg, som gavs ut 1922, då Lundh återigen befann sig i Berlin. Men innan dess hade han redan 1917 flyttat till Stockholm, där han bodde inneboende i en lägenhet på Mäster Samuelsgatan 69. Drygt ett år senare flyttar han dock tillbaka till Skåne och föräldrahemmet. Han hade då blivit inkallad att göra sin militärtjänstgöring.
Under 1920-talets första år söker han regelbundet arbete som fotograf genom att annonsera i de större dagstidningarna. Om det ger resultat är svårt att veta. Säkert är dock att han under de här åren reste mycket. 1921 är han åter i Tyskland, i hans efterlämnade bildarkiv återfinns en serie gatubilder från Berlin. Genom kontaktkartorna, som återfinns i bildarkivet, är det möjligt att följa en fotografs resor genom tid och rum. I Berlin bodde Lundh ett tag på Pension Schnabel på Bayreuterstraße, ett vid den tiden känt tillhåll för utländska kulturarbetare. Han fortsatte sedan till Köpenhamn och stack emellan med resor hem innan han i mitten av 1920-talet åter befann sig i Berlin, nu som praktikant på varuhuskedjan Wertheim, som vid den här tiden hade flera filialer i staden. På Leipziger Platz fanns deras flaggskepp, som också var Europas största varuhus. Här fick Lundh en gedigen utbildning i konsten att ta porträtt, men hans intressen kom att dras allt mer mot vardagsbilderna, där gatubilder syns allra mest i det bevarade materialet. I gatubilderna vimlar det av människor, ofta på väg någonstans, fullt upptagna med sina liv. Ibland förvånade över att vara föremål för en fotografs intresse, ibland helt omedvetna om att de betraktas genom linsen.
Det var under den här tiden, i Berlin, som han blev bekant med den nya fotografitekniken. En liten behändig kamera, som kom att bli hans kännetecken, Leican. Serietillverkningen hade påbörjats 1924 och kamerans storlek kom att bli avgörande när den ganska snart kom att inta platsen som det självklara arbetsverktyget för den tidens reportrar. När Lundh återvände till Sverige flyttade han i slutat av 1924 till Stockholm. Det dröjde inte länge innan han var en tämligen väletablerad fotograf i staden. Och resten är, som det heter, historia.